Kvinna - med rätt att ändra mig!

Jag har haft flera inlägg om hemlösa på min blogg.
Ett av dom kommer du till om du trycker här.

Mina åsikter då var hårda och baserade på en mängd olika erfarenheter i mitt liv.
Men nu har jag blivit några erfarenheter rikare och har då börjat att tänka om.

Vad har då hänt som har gjort att jag ändrat åsikt?
Bland annat så har jag kommit några människors livsöden väldigt, väldigt nära.
Så nära att jag har varit tvungen att plocka fram mina fördomar och stirra dom i vitögat och inse att verkligheten kanske inte är så uteslutande svart och vit som jag förut har sett den.

Allting började med att jag gick på Karl Johansgatan i majorna.
Såg då att ett gammalt hus fixades till och att det verkade som om det var nån verksamhet i huset.
Gick uppför trapporna och tittade på dörren, där satt en skylt "Huldas Hus".

Väl hemma googlade jag för att stilla nyfikenheten och det visade sig då att här hade det öppnats ett hus som hemlösa kvinnor kan gå till för att duscha, tvätta, ta en kopp kaffe etc.
(det kan du läsa om här:)

Huset kallas för Huldas Hus efter den legendariska fiskhandlaren Hulda Sköldberg. Hon bodde i huset med sin familj och har beskrivits som en omtänksam, engagerad och driftig kvinna.

Så det huset och det namnet passar ju hur bra som helst till ändamålet.

En annan sak som fick mina små grå att jobba hårdare var när jag var på Hemköp på Stigbergstorget.
Där stod en man och sålde Faktum.
Han pratade och skojade på bred härlig Gôteboska och var hur go som helst.

Jag brukar bara gå förbi de som säljer faktum i "vår" butik.
Bara gå förbi..
..och jag inser att jag är en person jag inte vill vara.
Nästa gång ska jag hälsa och köpa en faktum.
För det har jag aldrig gjort - inte nånsin.

Alla vill bli sedda, hörda, berörda.
Det gäller dom som säljer faktum också.
Tänk vad starkt att ställa sig där.
Nästan skrika ut till världen att
- Hej, jag har ingen bostad.
Och då går jag och många andra bara förbi.
Utan att låtsas som om dom inte finns.
Den högsta förnedringen man kan ge.

Fy skäms på mig och på alla ni andra som gjort samma sak!

Och tack för att jag äntligen fick upp ögonen så att jag kan "se"!

Carpe Diem!